”Diagnos” starkskör

Har funderat länge om jag skall ta upp det här ämnet då det är väldigt känsligt för många. Det här inlägget har jag haft som utkast i många månader men nu gör jag det i alla fall. Ta det för var det är! Det här är min syn baserat på mina erfarenheter.

En artikelserie i SvD har satt fokus på något som ligger mig nära och förmodligen ca 15-20% av befolkningen också känner igen sig i. Något som tydligen inte riktigt passar in i dagens samhälle, högkänslighet.

Läs hela artikelserien här.

Två stora i bloggosfären skriver om hur de känner igen sig i detta. Jag måste säga att den här beskrivningen stämmer in på mig. Visst är det skönt att någon äntligen sätter fingret på detta. Eller? Visst är det bra att förstå sig själv och förstå andra som det så klokt står här men det är just inget mer än det, i alla fall inte för mig.

Egentligen borde man inte behöva ”diagnostisera” ett sätt att vara men idag vill vi gärna kategorisera och då får det väl vara så. Jag kan förstå att det verkar motsägelsefullt att vara utåtriktad men inte särskilt social. Så har jag beskrivit mig själv de senaste åren men är det något konstigt eller avvikande?

En medicinsk diagnos (HSP är än så länge inte en medicinsk diagnos enligt Wikipedia men det är nog bara en tidsfråga) har till syfte att tolka och klargöra en avvikelse, återingen enligt Wikipedia. Läs också längre ner om ”trenddiagnos”. Är en femtedel av befolkningen i så fall avvikande? Hur många blir det kvar i mitten som då skall kallas normala som inte kategoriserats in under något namn? Måste man ha ett namn på sitt sätt att vara? Personligen har jag alltid ogillat det. Jag vill bara bli förstådd och accepterad, inte behöva hävda mig genom ett namn eller bokstavskombination.

Vi vill försöka förstå och intellektualisera allt vi ser och det har jag inga invändningar emot. Däremot tycker jag att det är fel att peka ut och mer eller mindre sjukdomsstämpla många helt normala personlighetsdrag.

Skall inte gå ut på för djupt vatten i den här diskussionen för många blir säkert hjälpta av att få en diagnos eller helt enkelt ett namn på sitt sätt att vara men jag tror att man når minst lika långt genom högre acceptens och att inse att alla är olika och anpassa oss efter det istället för en norm. Diagnoser och namn är mer en nödvändighet för att få den förståelse och eventuellt hjälp man behöver, tyvärr

Tror att vi har mycket att lära av hur barn ser på det som är ”annorlunda”. När jag vikarierade bland 8-åringar och en kille helt plötsligt började hoppa och skrika försökte ju jag som vuxen att få honom att lugna ner sig. Då konstaterade de andra barnen bara lugnt; Han gör så ibland men han slutar snart. Det behövde inte vara svårare än så. Vad vet jag om vilken diagnos han hade, för någon hade han säkert. Det räckte egentligen med att konstatera att de var så han var och anpassa sig.

Det jag vill ha sagt med detta är; låt de som vill vara mer för sig själva vara det. Alla måste inte älska att umgås och socialisera hela tiden. De som hetsar upp sig och får utbrott mer än andra, det går förmodligen över. De som inte gillar att prata inför andra är förmodligen inte sjuka de heller.

I dagens samhälle verkar det som att alla skall vara så himla effektiva, utåtriktad, sociala, hårdhudade och ”på tå”. Det är inte meningen att alla skall vara likadana. Dessutom förändras ständigt idealbilden av hur vi skall vara. Det är bara att läsa lite klassiker för att förstå det. Grattis till de som lyckas leva upp till idealen för studen men stackars alla som känner sig otillräckliga helt i onödan. Har ofta känt att jag skulle ”passa” bättre i en annan tid. Kanske var mitt sätt normen då?

De som överhuvudtaget inte är precis lagom mitt emellan eller stämmer in i samtidens idealbild- låt dem vara. Det är mer största sannolikhet inget fel eller sjukligt. Det behövs i de flesta fall ingen diagnos utan bara helt vanlig anpassning efter olika typer av människor.

Mitt budskap är alltså inte att det är fel på diagnoser och namn utan att man skulle vinna minst lika mycket på högre acceptens och anpassning för olika sätt att vara i många fall. Fast det ena utesluter ju såklart inte det andra.

Vad tycker ni?

7 comments
  1. Jag tycker det är bra att saker som detta tas upp och vi verkar tycka ganska lika. Jag tror att ju öppnare man är för hur man känner sig desto mer lättare blir det att umgås med andra. Ofta tycker folk tror jag att det är trevlig att känna igen sig i någon annan. Sen vet jag inte om jag tycker att saker behöver kallas diagnos och/eller ettikeras? Jag tycker att folk kan vara som de är och man får ta det för vad det är. Inget är fel eller rätt och huvudsaken att man känner sig själv så man mår bra. Detta sagt så finns det ju saker som kan vara fel, men det känns ju som det hör till en annan diskussion.

    Det är alltid trevlig med dina tänkvärda inlägg. Jag har också massa utkast på saker, framförallt ingredienser i hudvård då, men det känn som att det kräver mer undersökningar innan jag vill skriva om det så blir det inte av. Bra att du tar tag i saker.🙂

  2. Lydia said:

    Här är en till HSP’are med STORT ensamhetsbehov. Jag är 30+ idag och ju äldre jag blir, desto fler erfarenheter får jag av att alla människor är mer eller mindre knepiga, antingen med diagnos eller utan. Jag tycker att det är så himla fint att det är så och jag blir glad varje gång jag lär känna en person som jag märker är lite dysfunktionell men samtidigt helt genial.

  3. Jag känner helt och fullt igen mig i denna ”diagnos”, jag upplever saker i livet mycket starkare än många andra och ser det som en otrolig gåva. Men jag skulle aldrig gå omkring och kalla mig starkskör, det hör till min personlighet att vara känsligare och det som gör mig till den jag är. Inte att jag är avvikande från det ”normala”, vad det nu är…

    Jag omfamnar alla människors olikheter och det som gör dem unika, är så trött på alla stämplar och kategorier i samhället.

  4. Lena said:

    Vad trist det hade varit om alla var likadana. Tycker behovet av att mappa in alla i kategorier som finns i samhället idag är helt sjukt. (vem bestämmer vad som är ”normalt”?) Förstår samtidigt att vissa kanske har behov att få en förklaring till hur man känner och reagerar. För egen del kan jag känna att jag accepterar mig själv som jag är, även om jag ofta känner att jag inte känner mig hemma i en del sociala situationer mm. Kanske med ålderns rätt? Jag är nu 40+ och mycket mer överens med mig själv samtidigt som min toleransnivå är betydligt högre än när jag var i 20-årsåldern, vilket är väldigt skönt! Kram till er alla unika människor!

  5. Tove said:

    Jag håller absolut med dig! Jag skulle bara vilja tillägga att det i vissa fall faktiskt kan vara väldigt bra med diagnoser, eftersom det i vissa fall, om det är någonting man verkligen behöver hjälp med som man inte kan jobba på själv. Jag har en syster med Aspergers syndrom, och innan hon fick sin diagnos för ett par år sedan såg alla henne, även lärare, som en aggressiv tjej som hade svårt att koncentrera sig. Nu däremot har det visat sig att folk får mer förståelse på grund av diagnosen, och inte minst har hon fått förståelse för sig själv! Hon är ju inte alls bara aggressiv, utan en jätteduktig tjej, men innan så var det som att hon själv trodde på det första eftersom det var det hon hela tiden fick höra.

    Sedan kan jag ju tycka att det här med att något inte är ”normalt” är helt fel. Jag tycker inte att man är ”normalare” utan diagnos än med.

    Vad jag vill säga är helt enkelt att jag oxå tycker att det finns ett för starkt behov av att dela in folk i kategorier, men att det i vissa fall verkligen kan hjälpa de inblandade.

  6. Dr. Pil, Dr. i pseudovetenskap said:

    Vilket oerhört trams. Listan på karaktäristika för en HSP är ju bara en enda lång samling egenskaper som kan tolkas som positiva – ”lojal”, ”uppmärksam”, ”kreativ”, ”hårt arbetande perfektionist”. Lägg till ”Jobbar för barnens bästa” och ”Uppskattar god mat” också! Att säga att man är HSP är således en enda lång masturbation av egot.

    • Man försöker nog vända på det. Många uppfattar sig som svaga och sköra, istället skall man omfamna sina till synes svaga sidor. Kalla det vad du vill. Kul att någon annan på Skatteverket engagerar sig även om det är med en ganska tråkig ton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: